Att brevväxla med personer som sitter i fängelse – en inte helt okomplicerad grej

Majja delade för ett tag sedan en facebookpost om att Peter Madsen lagt ut en typ av kontaktannons via sin facebook (nej, han är inte inloggad där – det är en person som skriver för honom) där han söker brevvänner. Jag lägger in en bild på fb-posten här, men jag har tagit bort adressen för har inte lust att fungera matchmaker för honom…

38840267_10160912943230604_6433391032611635200_n

Min initiella reaktion till detta var ”Åh fy fan, ruttna i fängelset ditt jävla vider!” Tanken på att han skulle få kontakt med personer som skulle underhålla/trösta/samtala med honom eller att han skulle få FANS gjorde att jag fick riktigt ont i magen – varför ska han ha rätt till sådant, när Kim Walls familj inte kan prata med henne mer??

Sen började jag fundera på min egen obsession med att försöka förstå VARFÖR personer som begår överlagda mord gör det. Att brevväxla med en mördare är ju ett steg på vägen att försöka förstå det – att faktiskt kunna fråga personen själv? Den amerikanska föreningen Write a Prisoner har sedan de startade år 2000 parat ihop tiotusentals fångar med brevvänner på utsidan murarna. Det finns uppenbarligen ett stort intresse.

Till slut tänkte jag att jag borde prata med några personer som faktiskt HAR brevväxlat med män som sitter inlåsta för mord innan jag pass judgement.

Så det gjorde jag.

Men jag vet inte om jag blivit så himla mycket klokare faktiskt?

Det här är det som kommit fram i de samtal jag haft med personer som brevväxlar/har brevväxlat med män dömda för mord:

  1. Största motivationen bakom brevväxlingen är egen nyfikenhet och en längtan efter att något spännande ska ske. Kanske bor man på en plats där inget någonsin händer till exempel. Kanske har man (som jag) en önskan om att förstå vad som rör sig bakom pannbenet på en person som begår fruktansvärda brott.
  2. En del personer vill brevväxla med mördare pga att de är snygga/att man upplever en attraktion eller för att man tycker synd om dem. Detta verkar dock inte vara lika vanligt som skäl nr 1.
  3. Ett skäl till att man specifikt vill brevväxla med någon som sitter i fängelse i USA, dömd till livstid eller till döden, är för att man då vet att personen i fråga inte kan stalka en pga att hen aldrig kommer komma ut ur fängelset. Det känns tryggare med andra ord. En person jag pratat med berättade att efter att hon fått ett par brev så blev det tyst. Sen fick hon veta att mannen hon brevväxlade med hade blivit avrättad. Det är ju jävligt mörkt – på fler sätt än ett.
  4. Något jag funderade mycket på var om man eventuellt får en ansvarskänsla gentemot den man brevväxlar med. Jag menar – våra liv här ute i samhället travar på med allt som är av skola, jobb, familj, hobbies, vänner, resor etc – medan en person i fängelse i stort sett har en enda sak att se fram emot: breven som kommer. På den frågan fick jag lite olika svar – men mestadels så sa de jag haft kontakt med att det inte var något de tog ansvar för. Personen i fängelset sitter där av ett skäl menar de.

Efter att ha pratat med de här personerna så lyssnade jag även på P1 dokumentärs avsnitt Min vän mördaren – om journalisten Cecilia som började brevväxla med den amerikanska livstidsfången Henry, vilket även lett till att hon har åkt och besökt honom i fängelset flera gånger. Den här dokumentären nyanserar helt klart detta med att det inte går att se på mördare enbart som monster – de har också varit barn, saker har antagligen hänt dem som har fått dem att fatta värdelösa beslut osv – och jag känner bara att det är så jävla SORGLIGT alltihop. Cecilias kompis Madde, som också brevväxlar med en livstidsdömd fånge, säger i programmet: ”Ganska fort gick det upp för mig vilket ansvar det var. Han beskrev det som att han satt och väntade på mina brev medan jag kunde glömma bort att han fanns. Det kändes så himla jobbigt”. Med andra ord kände Madde något som flera av de jag pratat med inte känt, eller i alla fall något de inte varit villiga att ta på sig ansvar för.

Åh, nu kom jag på en sak som jag glömde att fråga om! Är det skillnad på att brevväxla med en person som begått ett brott man känner till/befunnit sig i närheten av VS att brevväxla med någon som befinner sig långt borta, båda kulturellt och geografiskt sett? Jag tänker att det nästan självklart borde vara så, även om man ser bort från att det kan vara läskigt att brevväxla med en mördare som befinner sig fysiskt i närheten av en. Jag personligen får ju kräkkänslor av att ens tänka på att skicka brev till Anders Behring Breivik till exempel – antagligen pga jag bor i staden som drabbades av hans handlingar och har sett vilket avtryck det han gjorde har lämnat på samhället.

Vad tänker ni? Vill väldigt gärna få mer input om det är någon som har erfarenheter eller andra tankar att dela med sig av! För en gång skull ett ämne som jag inte redan på förhand har bestämt mig för vad jag tycker…eeeehhh….

 

10 reaktioner på ”Att brevväxla med personer som sitter i fängelse – en inte helt okomplicerad grej

  1. Det är stor skillnad med att brevväxla med en vän eller släkting jämfört med att brevväxla med en helt okänd person. fattar inte att det finns så många personer som vill ta kontakt och till och med inleda förhållanden med morddömda personer. Till och med med pedofiler och annat avskum. Vad lockar dem? De måste vara like sjuka i huvudet som gärningsmännen…

    Gilla

      1. Jag kan verkligen tänka mig att det beror dels på att kvinnor ofta har en plats som *fostrande* – att man vill förstå och rädda för det är ofta ens roll att göra det. Som ett personligt räddningsuppdrag när man känner att man gör en viktig gärning. I kombination med att mördare har fått så gott som ikonstatus, de är nästan som rockstjärnor. Finns inget som får smycket mediautrymme i princip.

        Jag skrev ett inlägg om personerna som avgudar mördare i våras, jag vet inte om du har läst det men om inte kanske du kan tycka att det är intressant. I inlägget finns förklaringar från fansen själva:

        https://morderier.com/2018/04/04/jag-har-wallraffat-bland-fandomen-som-vill-kn-med-seriemordare-och-skolskyttar/

        Liked by 2 people

  2. Jag tycker det här är väldigt intressant! Jag menar, vi alla som är true crime-nördar vill ju säkert NÅGONSTANS kunna skriva ett, bara ETT, litet brev till någon mördare, och ba ”…VARFÖR?”. Det är det som, in essence, gör hela true crime-grejen potentiellt problematisk (som Katarina Wennstam nyligen skrev en krönika(debattartikel?) om).

    Jag tror det beror på vem mördaren är. Vad han/hon gjort. Och så klart vem det är som skriver. Jag tror att de drar till sig olika typer av ”fans”, också, beroende på hur de nu hamnat bakom lås och bom. Exempelvis är det inte så konstigt att Breivik drar till sig en hel liten hop med superhögerextremister som har honom som sin våta martyr-dröm. De sympatiserar ju med hans ”cause”.

    Det som blir intressant är när det rör sig om mer ”äckliga” mord. Om t ex Breivik och Lasermannen då är sådana människor som beskrivits som tillräkneliga och vars dåd kan ses som avrättningar, så stannar väl intresset för potentiella brevvänner där, kan jag tänka. Det stannar vid ”Ööööh jag hatar också invandrare!!!!!1”.
    Men när det blir äckliga, kladdiga, ritualistiska detaljer… Då tror jag att det finns en ny skara människor som fastnar. Dahmer är väl ett praktexempel på detta. Och det är väl där gränsen för ”problematiskt” kontra ”inte problematiskt” blir svår: Jeffrey Dahmer gjorde ju fruktansvärda saker mot fruktansvärt oskyldiga människor. Ändå hade han fans. Jag tycker väl personligen att det är lite weird att skicka brev till honom, men jag kan FÖRSTÅ att man gör det. Kanske ser man något hos honom man relaterar till; kanske tycker man synd om honom.

    I know damn well att jag har förståelse för vissa saker i hans beteende, eller att vissa händelser sårade honom på ett visst sätt, eftersom vi delar samma psykiatriska diagnos (borderline). Om jag hade möjlighet hade jag velat prata med lill-Jeffrey och ba ”Du… Det löser sig, jag lovar. Livet suger nu, och alla vuxna runt dig är SÄMST, men det KOMMER ATT BLI BRA”. Och jag tror det är DEN grejen många fastnar för när de skriver till seriemördare, särskilt om vi ser det ur ett kultur-genus-perspektiv där kvinnor får lära sig att vara förstående och moderliga. Många av de som skriver är ju kvinnor; många av de som får breven är män.

    En sjukt rolig story från mitt favoritmord är dock en kvinna som började brevväxla med mördaren (Neil Entwistle, klockren narcissist som sköt sin fru och 9-månaders-bebis när de låg och sov, till synes helt utan anledning) för att hon rätt och slätt ville veta vad fan han gjorde det för (han nekar än idag). Being the narcissist he is så har han på senare år fallit för hennes småflirtande och börjat prata vitt och brett om att han visst kanske befann sig på mordplatsen när morden skedde (vilket han helt nekat till innan), och att han kanske till och med höll i vapnet…

    Sjukt intressant inlägg hur som helst! Om du känner för att läsa en blogg från en likasinnad, rekommenderar jag min egen: http://www.mordagrant.wordpress.com 🙂

    Gilla

    1. Bra poäng om Breivik och Lasermannen! De hade ju faktiskt ett uttalat ”mål” med sina brott och om man inte sympatiserar med det målet så borde man inte vara så sugen på kontakt…
      Att fangirla över Dahmer är sjukt weird, men jag tror att du har helt rätt i att om han hade blivit sedd som tonåring och fått rätt behandling så hade det inte behövt sluta med seriemord. Så med andra ord menar du att det beror på ”jag hade kunnat rädda honom”-instinkten, att det var därför så många sökte kontakt med honom?

      Gilla

      1. Jag tror det beror på något tristare än ”rädda den mobbade killen”, nämligen att vi människor vill vara ”den som räddar någon”. Alltså det omvända, så att säga. Liksom, ALLA (även edgy tonårstjejer som kallar Charles Manson för ”daddy”) fattar att Dahmer var en FARLIG jävel. Så snarare än att man vill ”rädda” tror jag att man själv vill vara den som minsann är den som fattar något som ingen annan fattar. Det handlar inte om att man bryr sig, egentligen.

        Liked by 1 person

      1. @mordagrant – så tillbaka till att det handlar om en själv – nyfikenheten och viljan at något spännande ska hända, plus att man kan bli personen som ”cracked the code”?

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s