Hemortsmord: Johanfallet.

Vissa saker minns man glasklart.

När jag fick min första mens. När mamma och pappa kom hem efter att ha köpt mat från McDonalds och med allvarliga rösten™ bad oss byta kanal till SVT1 den 11 september år 2001. År 2009 när jag var på Peace & Love och hittade en rad med bajamajor som var lediga, helt utan kö. Här ska vi ta en långbajs bestämde jag, min ibs-mage och min kompis Lina. No stress! Våra två vänner väntar utanför. Vi förklarar att de inte får under några som helst omständigheter störa eller stressa. “Näråå det är helt lugnt, vi både ser och hör Lykke Li på scen där borta, vi kan vänta”.

Jag och Lina går in i ett varsitt bås. Jag hinner i princip sätta mig ner när min kompis börjar banka på dörren med båda händerna samtidigt som hon skriker. ”Michael Jackson är död! Lykke Li sa att Michael Jackson har dött!?!?!”. Det är inte bara en person som bankar, det är typ tjugo som vill berätta för mig att Michael Jackson har dött. Alla springer runt utanför på bajamajatorget för att spread the news, ingen äger en smartphone. Främlingar haffar tag i första bästa person. Om och om igen upprepar de samma mening medan de springer slalom mellan alla andra upplysare som förökar sig som när Harry Potter gör inbrott i Lestranges familjevalv på Gringotts. Som dementa i en krigzon. Det låter som trummor av bankningar på varenda bajamajadörr. Michael Jackson har dött. Långbajsen får vänta.

bosvedjan3

En annan händelse jag minns särskilt tydligt var när jag cirka 10 år gammal stod i matsalen på Bosvedjeskolan då Per i min klass sa något som jag minns ungefär såhär:

– För 20 år sedan försvann en pojke härifrån. Ingen har sett honom sen dess.

En beskrivning av de reaktioner jag gick igenom :

  1. Haha LOL. NEJ?
  2. Ursäkta? Det här låter som början på en skräckfilm, inte storyn om mitt liv, nej tack.
  3. En känsla av att det går ett slags alarm hos en eventuell mördare varje gång man pratar om hens dåd, så hen vaknar till och bestämmer sig för att komma tillbaka till Bosvedjan och ta ytterligare ett barn (mig) just idag.

johan1Foto: Sundsvalls tidning

Jag gjorde det enda rätta: gick hem efter skolan och konfronterade min mamma. Varför kände inte jag till det här? Hur kan hon låta mig vandra fritt i området när det har begåtts barnarov här?

Johan Asplund var 11 år när han försvann den 7 november 1980 under ett tidspann på 10 minuter. Han gick i klassen under min mamma och bodde 56 meter från lägenheten jag växte upp i. Johan skulle gå till skolan som vilken dag som helst, men kom aldrig fram.

Flera vittnen såg en Volvo Amazon stå på parkeringen utanför lägenheten samma morgon. Ägaren till bilen hade bott där tidigare så grannarna kände igen den. Han syns kort därefter vid en telefonautomat. Åklagarens teori är att ägaren har väntat på att Johans mamma ska lämna lägenheten för att sedan ringa Johan och erbjuda honom skjuts.

johan3
Foto: Sundsvalls tidning

Mannen har tidigare varit tillsammans med Johans mamma och båda jobbade på sjukhuset. De gjorde slut 1,5 år innan försvinnandet. I förhållandet ska han ha varit kontrollerande, hotfull, våldsam och svartsjuk. Han hotade att skada henne genom Johan, hennes ömma punkt. Veckorna innan Johans försvinnande observerades han flera gånger i området. En teori är att han kartlade Johan och hans mammas rutiner.

Samma dag besöker mannen en vän. Där beter han sig så märkligt att vännen kontaktar polisen. Han bär kostym vilket han aldrig annars brukar göra och tänker inte följa med i den stora skallgången då ”det inte är någon idé”. Senare på kvällen möter en läkare honom i en korridor i närheten av ett containerrum för riskavfall, fastän han inte jobbar den kvällen. Rummet hade nyligen fått elektroniska dörrar så endast de med behörighet kunde komma in, men i Aftonbladet står det att dörren var uppbruten. Dagen efter när polisen ska söka igenom hans bil är den precis renskrubbad.

johan2
Foto: Sundsvalls tidning

Jag har kontaktat en person som bodde i området när Johan försvann som kan vittna om hur stämningen var, vi kan kalla henne för min mamma.

Hej mamma! Kan du inte berätta hur det var i Bosvedjan när Johan försvann? Stängde skolan?

Det var chockad stämning, det var ju ett tryggt område. Skolan var öppen som vanligt, men det var mycket poliser i området. En klasskompis som var väldigt bra kompis med Johan var någon dag efter försvinnandet på väg till danskurs och hade en påse med skorna med sig. Han upptäcker att några män förföljer honom och han blev jätterädd och sprang. Männen springer efter men han kommer undan. Det visar att det var polisen som hade honom under bevakning och de trodde att påsen var saker till Johan. Det hann tom stå i tidningen att det fanns ett nytt spår efter Johan

Ah! Stackars! Vilket trauma! Var du rädd att förövaren skulle komma tillbaka?

Jag var inte så rädd själv. Jag funderade inte så mycket på vem det kunde vara, jag ville väldigt gärna hitta Johan så jag letade mest. Och spanade på folk som verkade farliga eller skumma. Jag har fortsatt leta hela tiden. Till och med nu. Jag har kvar alla artiklarna om Johan förresten om du vill se.

Jag tyckte däremot att det var jobbigt att släppa iväg er, kunde Johan försvinna kunde alla det (no shit som jag var uppfostrad att ej följa med någon, ta emot godis, titta på kattungar. En gång var det en barnfamilj som fikade i lekparken och frågade om jag ville ha ett Tom & Jerry-kex men jag tackade nej pga kunde kanske vara gift eller något i dem, reds anm).

johan9
Foto: Sundsvalls tidning

Mannen med Volvon döms för olaga frihetsberövande i Tingsrätt, men frias sedan av Hovrätten 1986. Ytterligare en man kommer att dömas och sedan frias: ”Seriemördaren” Thomas Quick aka Sture Bergwall. 

Johan är det sista av de åtta mord som Quick döms för. Kanske för att Johans mamma och pappa inte var helt samarbetsvilliga och inte ville ge bort information om det märke Johan hade på kroppen. Det var den sista information som bara de kände till och genom att låta bli att dela den med Quicks psykoterapeut kunde de ha koll på trovärdigheten i Quicks historia. Som de tvivlade på. Quick pratade om ett ärr på framsidan av Johans kropp. Under utredningen fick de inte träffa åklagaren en enda gång. Till slut gav de med sig och gav informationen om Johans födelsemärke på skinkan mot att de skulle få träffa åklagaren. Det fick de ändå inte.

johan6
Foto: Sundsvalls tidning

I rättegången mot Thomas Quick var både åklagarsidan och den tilltalade överens om att Quick var skyldig. De enda som ville att att han skulle frias var målsägande: Johans mamma och pappa. Han dömdes 2001 för mordet på Johan Asplund. Det kändes som en spark i magen berättar hans föräldrar. Det är en skandal att fälla Quick på hans egen berättelse, för Quick har ingen egen berättelse. Allt han sagt har kommit fram under terapi och under påverkan.

2012 frias Quick/Bergwall och en av Sveriges största rättsskandaler rullas upp, men fortfarande saknas svaren om var Johan tagit vägen 38 år senare. 

Vill du fördjupa dig mer i Johanfallet har Mittmedia en strålande podcast som heter I Brottets Spår som har 6 delar om fallet med intervjuer med många inblandade. Det har varit min primära källa.

Vill du fördjupa dig mer om fallet Thomas Quick har t ex P3 dokumentär ett avsnitt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s